cfridlund.blogg.se

Nu jäklar ska ni få lära känna mig. Jag heter då Carolina Idun Elsie Fridlund, 19 år gammal och kommer ifrån Nynäshamn. Här bor jag tillsammans med min två meters långa prins och livs stora kärlek Albin och lilla mopsen Frank. Jag jobbar som butikssäljare på Hemtex vilket är ett väldigt roligt jobb om man som jag gillar att träffa nya människor, utmaningar och inredning. Jag har även ett väldigt stort intresse för skönhet och make up. Jag håller fortfarande på att fundera på vad jag verkligen vill jobba med i framtiden. Är det skolbänken som gäller för att jobba upp betygen för att kunna bli mäklare eller är det färg och kreativitet jag vill hålla på med som make up artist. Frågorna är många och jag är så jätte osäker. Men just nu trivs jag bra på Hemtex. Jag tog studenten förra året (2012) på Designgymnasiet i Stockholm där jag gick linjen mode & textil. Absolut jätte rolig linje att gå men hade jag fått välja om hade jag helt klart valt något annat. Just nu blir det en del träning på friskis och svettis också eftersom att jag ska vara brudtärna i sommar på min systers!! bröllop. Vi är tre brudtärnor i lilla tåget och nu råkar det ju vara så att tåget leds av två modeller i sina bästa dagar och avslutas med en liten rulltårta på slutet (det vill säga jag själv). Helt underbart.

Dem typiska sakerna som gör mig till mig är att jag alltid skrattar åt mina egna skämt, i princip alltid glad, världens familjekäraste och bär pyjamas 18 timmar per dygn. Jag kommer på något nytt ord varje dag. Det här med att träna är ju jäkligt kul också men själva höjdpunkten är när jag är färdig och ska gå därifrån. Jag är väldigt kär i min "hjärtis", han är verkligen genuint snäll och helt fantastastisk på alla sätt. Att han är en tiopoängare gör det inte sämre heller. För att dra ihop säcken är jag sjukt påhittig, envis och kommer alltid på dem mest konstiga sakerna. När jag var 6 år gammal rymde jag hemifrån över balkongen med ett brutet gipsat ben bara för att sätta mig i lekparken och byta klistermärken. Dessvärre kom jag inte längre än ner till blom rabatten där jag fick ligga tills mamma hittade mig. Den här "påhittigheten" försvinner dessvärre allt mer ju äldre man blir, jag förstår inte varför. Det är nu jag behöver den som mest. Och det här var nog det. Hoppas att det var till någon hjälp.

Franks första promenad när vi precis hade hämtat honom

Franken 9 veckor gammal